Fullt normal

Tänk att man ändå är fullt normal, även om man nu tillhör en minoritet. Jag läste en väns blogg och hon hade hittat denna sidan. Hon sa själv att allt stämde in på henne och med allt hon hade skrivit på sin blogg så blev jag naturligtvis nyfiken att läsa vad som stod på sidan. Kan ju säga att jag är den person som aldrig tyckt att hon har haft ett konstigt beteende trotts att många tycker det. Men nu förstår jag hur det kan ligga till. Det sägs att likasinnade förstår varandra.
På denna sida står det om de introverta. Ja, jag ska ärligt säga att jag har aldrig hört talas om det tidigare. Men när jag läser på denna sidan så är det så otroligt mycket mig.
Tyvärr är det som Britta skriver på sin sida att man blir betraktad som, ja, nästan sjuk. Vill man vara lite för sig själv och vara ensam så gör folk allt för att man ska följa med ut och man ska träffa nya människor och allt.
Naturligtvis gör det absolut flesta av alla dessa det för att vara snäll och omtänksam. För då de flesta av människorna är motsatsen till detta, nämligen extroverta så förstår de inte att det faktiskt finns de som inte vill vara där det är massor av folk. Och jag är definitivt inte en sån person. Och är jag på ett ställe med mycket folk så vill jag vara den som hittar någon eller några få personer som jag verkligen kan sitta och prata med, inte den som minglar runt hit och dit och pratar om ditt och datt.

Ja man har fått höra mycket. Att man är tråkig, blyg, social fobi, rädd, konstig m.m.
Det är aldrig någon som tänk tanken på vad jag eller ska jag säga vi introverta egentligen skulle kunna tänka om de extroverta. Kanske är det vi introverta människor som är klart starkare? Vi kan ju faktiskt klara oss själva och mår bra av det.

Nu är inte jag den som sitter i ett hörn och inte vill träffa människor. Jag tycker det är jättekul att träffa människor men jag trivs inte på stora fester med massor med folk. Men att besöka eller få besök av riktiga vänner som man verkligen kan prata med om allt och framför allt att man får vara sig själv utan att springa runt och låtsas som att man har jättetrevligt är för mig livet.

Tyvärr är det så att när jag ska ut på fest eller liknande tillställning så bara sugs energin ur mig. Det brukar vara värst tiden innan, väl på tillställningen så kan det bli väldigt bra men det beror precis på om man kan hitta likasinnade som man kan sitta ner och prata med. Oftast finns det det och det brukar lösa sig men tyvärr så brukar man vara ganska så eneriglös när man väl tagit sig dit så man har ändå lite svårt att få ut allt det trevliga ur sig själv. Och naturligtvis så blir man även kallad för tråkmåns eller så är det någon som vill en väl och är och rycker i en och säger att men kom igen nu och ha lite kul. Kanske är det så att man har hittat någon likasinnad och faktiskt har otroligt kul med det man just håller på med. Men då de extroverta inte förstår detta så fast de vill en väl och vill att man ska ha roligt så kanske de faktiskt är så att det rycker bort en från de roliga och drar in oss i något som vi inte alls tycker är lika kul.

Det sägs att ensam är stark och visst är det en styrka att klara sig själv men misstolka inte detta med att vi är några enstöringar. Enstöringar väljer bort alla vänner men se det gör inte vi, vi månar om våra vänner och vi vet vad riktiga vänner är.

Oj vad långt detta blev fast det bara skulle bli ett lite kort och snabbt inlägg då jag ändå inte hade något för mig just nu :-)