Djupa funderingar

Ibland blir ens funderingar på tok för tunga att hålla inom sig och de måste på någotvis ut. Men problemet kan vara att man känner att om man säger något så gör man någon illa.
Men samtidigt kommer då tankarna om det är bättre att skada sig själv när det egentligen enbart handlar om sanningen.

Varför ska det vara så svårt att säga sanningen?
Varför är det alltid sanningen som skadar och sårar?
Om någon inte tål att höra sanningen, är det då en vän?
Vill verkligen ens vänner att man skadar sig själv hellre än att tala om vad man tycker och känner?

Jag är hundra procent säker på att skulle man ställa dessa frågor till vem som helst så skulle svaret bli att självklart ska du säga som det är.
Men när man sedan säger det så blir det genast något annat ljud i skällan och man kan få höra både de ena och andra.
Men då kommer frågan igen. Är det då vänner? De som inte kan höra hur man känner utan att bli arga eller sårade.

Ja dessa frågor gör att man hellre sårar sig själv och gräver ner sig tills man inte orkar längre. Och bara för att man själv har dåligt självförtroende så håller man med om allt som man får höra för man är rädd för att tappa en vän om man säger emot. Och alla dumheter som en vänner gör lägger man på sig själv och tycker att det var väl inte så farligt så man förlåter och försvarar dem i alla lägen även om man egentligen skulle vilja säga att jag tror faktiskt du har fel där.

Man brukar säga att vänner finns alltid kvar vad man än säger men jag tvivlar. Ja, eller så är de inte vänner vad vet jag. Men om man verkligen har personer som på alla sätt och vis ställer upp och man gör det samma och banden känns hur starka som helst. Hur kan det då bli så fel bara för att man en enda gång inte kan hålla med till hundra procent och man säger detta.

Har själv vart med om detta då jag haft vänner som jag på alla sätt och vis hjälpt och allt har varit kanon. Man har fått höra vilken otrolig vän och vilket hjärta man haft, ända tills man ifrågasatt något som de har gjort. Då helt plötsligt möter man en helt annan personlighet och då är man inte alls välkommen längre. Då får man höra att man är precis som alla andra som inte har det minsta sympati för något.
Vad beror detta på? Är man bara vän om man håller med om allt?

Själv har jag i alla fall hamnat i den situationen att jag inte törs säga emot för rädslan att tappa mina vänner, jag tycker det är bättre att hålla med. På någotvis känns det som att om jag gör det så mår det bra och då är jag också nöjd.
Man brukar säga att man ska var en god lyssnare och det måste jag väl säga att det är jag expert på. Men hjälper man verkligen någon genom att bara lyssna och hålla med?
Jag börjar nämligen tveka på mig själv om jag gör rätt? Jag har många gånger fått höra vilken underbar person jag är som har tid att lyssna och hjälpa. Men vad jag egentligen gör är ju att låta personerna i fråga som jag lyssnar på intala sig själv att allt som sker är andras fel och att de gör allting rätt.
Många gånger kan det också vara så men det är väldigt ofta som jag ser mönster i att det faktiskt är personen i fråga själv som också måste ändra sig.
Men säger man det då är man plötsligt inte längre en god lyssnare. Då kanske man till och med blir en riktig skit och svikare som inte vet vad man pratar om? Och då hamnar man plötsligt i ett helt annat fack.

Jag har kommit på mig själv, eller rättare sagt jag har haft vänner som inte varit tysta och uppmärksammat mig på att jag borde börja tänka på mig själv lite.
Jag har under en längre tid varit så upptagen på att hjälpa mina vänner så jag helt enkelt glömt av mig själv.
Jag har försummat andra vänner på grund av andra och liknande.
Jag har tackat nej till flera saker som utflykter, resor, fisketurer, bara vanliga gästvänliga påhälsningar, ja till och med har jag avbokat fotouppdrag och liknande, enbart för att finnas tillgänglig i fall att någon av mina vänner skulle behöva mig.

Det har hänt flertal gånger att någon bett mig om hjälp och frågat om jag har haft tid och naturligtvis har jag svarat att det går utmärkt jag har inget för mig, det är bara att komma. Och visst om man bara vill så går det att ordna. Men många gånger av dessa gånger som jag lovat hjälpa till så har det aldrig dykt upp någon.
Själv har jag avbokat och planerat om eller bara sagt ifrån till något som jag annars skulle göra och så i stället för att gjort det jag från början skulle göra så har jag inte fått göra något i stället för de som jag skulle hjälpa aldrig dykt upp.

När mina vänner påtalat att du kan inte acceptera att bli behandlad på liknande sätt så har jag alltid försvarat med att t.ex. säga att de har det inte så lätt, de har så mycket att stå i så jag har full förståelse för att de glömt av att komma, jag hade ju ändå inget för mig så det gör ju inget.
När man börjar tänka efter så sitter man ju faktiskt själv och ljuger för både sina vänner och en själv. Tyvärr har jag ju också när jag tänker efter försummat mina barn flera gånger då de har velat haft mig med på olika saker men jag har sagt att jag inte haft tid för jag ska hjälpa den och den.

Jag vill ju absolut inget annat än att hjälpa till för det är det bästa jag vet när jag ser att jag gjort någon glad. Men när man lurar både sig själv och andra genom att säga att man alltid har tid så blir det helt fel. För självklart tror alla mig när jag säger att jag tid och även om de verkligen ifrågasätter så intalar jag dem starkt att jo, jag har tid, det är ingen fara. Om de inte trodde på mig så skulle de inte vara några vänner eller hur?
Fast nu har det ju ändå visat sig att det finns de som genomskådat mig.

Om jag vänder på allt och ser på vad jag behöver göra så har jag massor av saker som jag har bett om hjälp om men som jag inte får någon hjälp med då ingen har tid att hjälpa mig. Jag får bara svaren att de ska vi ordna så fort vi hinner, men längre än så kommer vi aldrig. Men blir jag arg för det. Nä inte då, jag har full förståelse för att de inte har tid att hjälpa just mig. Jag kan vänta det är inget bråttom. Och det slutar oftast med att det inte blir någonting gjort.

Ja nu har jag sagt hur det ofta ligger till men jag tror ändå inte jag kommer att förändra mig för jag är nog skapt att hjälpa andra oavsett vad det kostar mig själv. Och då jag mår så dåligt av att såra någon så kommer jag nog även i fortsättning att vara en expertlyssnare.
Även om jag måste säga att jag på jobbet börjat visa en helt annan sida av mig själv och faktiskt sagt ifrån att jag inte längre gör vad som helst.
Men det finns en baksida av att säga ifrån också då jag ändå är den personen som verkligen vill hjälpa till. Men frågan kvarstår fortfarande, när ska man säga ifrån, när har det gått för långt?