Inte särskilt kul att somna till regn och också vakna av att regnet slår mot rutan. Men så är det. Idag väntas två fotograferingar. Först är det en studiofotografering då det ska tas en porträtt bild till en tidning.
Och i eftermiddag blir det dopfotografering så dagen ser ut att bli fylld av uppgifter.
Mellan fotograferingarna så hade jag nämligen också tänkt försöka hinna med att köra några tvättmaskiner, detta var tänkt att det skulle göras igår men jag vet inte riktigt vad som hände då. Känns som jag hade någon form av apati. Jag försökte göra något men var likgiltigt till allt.
Jag såg på Americas funniest video och då brukar jag ha magkramper efteråt men igår bara satt jag där och jag tror inte ens jag log.
Efter att jag slutade jobbet igår så skulle jag göra en sväng upp till min mor och på vägen dit så såg jag dimman ligga så härligt över Söderås så jag tänkte att jag måste åka upp till hästarna och försöka fota dem i dimma.
Och när jag svänger av stora vägen så ligger dimman tät så jag känner stor förhoppning till att få häftiga bilder, tyvärr försvinner den känslan efter ca 50 m då dimman bara försvinner och vid hagarna fanns ingen dimma heller.
Det drev dock in lite under den timme jag var där så några bilder med dimma blev det.
Men det hände saker även hos hästarna. Min följeslagare Lucy kom naturligtvis direkt jag kom och som vanligt kunde jag inte ta kort på henne då hon alltid står vid min sida.
Men efter att jag varit där en stund och fotat alla hästar så märker jag att hon försvunnit.
Och jag ser henne heller inte, men till slut upptäcker jag henne inne bland träden hängandes med huvudet.
Naturligtvis kan jag inte hålla mig ifrån att gå dit och jag sätter mig ner på en sten och hon kommer och lägger sitt huvud på min axel.
Men medan jag sitter där så smyger en konstig känsla över mig även där att inte allt är ok.
Nu är jag ingen djurkommunikatör men ändå känns det som att Lucy på någotvis säger farväl till mig.
Jag har försökt förstå varför och tänker på det fortfarande varför denna känsla kom för jag har inte tänkt sluta hälsa på hästarna, om jag nu inte skulle få besöksförbud men det finns det ju absolut inget som tyder på då jag hela tiden får höra att du ska veta att du får åka upp till hästarna precis när du vill, så den historien tror jag ju inte på.
Så ja varför kom denna känsla och varför har man känt sig apatisk till det mesta de senaste dagarna. Inte vet jag men något måste göras för så här kan jag ju inte gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar